Vintertankar om defaitism och tro

I dag så tog jag mig en längre vinterpromenad tillsammans med en fyrbent följeslagare. Promenaden resulterade som brukligt i en hel del fria funderingar. Denna gång över människors tvivel och vad vi kan göra för att stärka deras glöd.

Innan jag begav mig ut på promenaden så insåg jag att det faktiskt var en del minusgrader, det fanns ett litet tvivel. Jag slog dock snabbt undan obehaget med en tro på mig själv, att jag skulle klara det. Labradoren som följde med på promenaden var otvivelaktigt av samma uppfattning av kroppsspråket att döma.

När vi kommit ungefär halvvägs så biter kylan ordentligt i ansiktet, men med en orubblig vilja av stål så fortsätter promenaden. Kylan försöker att bryta ned mig, men modet bär mig framåt. Efter en hård kamp så retirerar kylan och ger plats åt solen som försiktigt värmer våra kroppar. Trägen vinner!

Kallt, men vackert.

Detta var en smått heroiskt överdriven beskrivning av promenaden, men kallt var det i alla fall. När jag gick där i kylan så drog jag parallellen till mitt politiska engagemang och funderade över varför inte flera svenskar går samma promenad som jag. För mig är det en självklarhet!

Jag kom fram till att det krävs vissa egenskaper för att göra detta i denna tid; nämligen tro, vilja och mod. Under min promenad så ställdes jag inför tre hinder som krävde just dessa tre egenskaper för att jag skulle klara uppgiften. Jag kom även fram till att många potentiella nationalister saknar någon av dessa egenskaper, och kommer således aldrig att bli en del av oppositionen. Såtillvida klimatet inte förändras eller att vi lyckas gripa tag i dem och fylla deras hjärtan med glöd.

Den grundläggande egenskapen är att ha tro på sig själv, sina kamrater och de gemensamma idealen. Den som saknar tro har redan misslyckats på förhand. Det är ingen hemlighet att etablissemanget försöker att rubba vårt folks tro. Många påverkas av detta och blir enkla offer för defaitismens uppmaningar om att den nationalistiska kampen är misslyckad, förlorad och död. Detta är inget annat än en illusion, och det blir endast en sanning för den som saknar tro.

Hunden tyckte om att komma ut på en promenad.

Min summering av det hela blev att vi som är aktiva måste inspirera människor till att tro på vår gemensamma förmåga att lyckas. Vi måste även bygga upp viljan att agera och modet att våga. Svaret på hur vi gör detta är egentligen enkelt.

Vi måste visa vägen genom att vara föredömen. Detta behöver inte vara vidare komplicerat, utan många gånger så räcker det med att visa omtanke genom att dela med sig av några stärkande ord. Vi måste vara uppmuntrande och fokusera på det positiva, det fina och det vackra. Vi måste ta hand om varandra och agera som en enhet, som en familj, som ett folk.

För att stå emot defaitismens käftar så måste vi ge människor en glöd, en vision och något att tro på. Vår samtid genomsyras visserligen av mycket som tynger ned, men att fokusera på problem skapar ingen tro, det skapar bara dystra individer med en negativ energi. Vår kamp är inte humor, men den bör bedrivas med gemenskap och glädje.

Morgondagen tillhör oss!