Den främsta anledningen till att Engdahls minne har fallit i glömska beror på att han och hans idéer i dag uppfattas som hemska och farliga av etablissemanget. Detta har inte minst visat sig på reaktionerna efter att Ingvar Kamprad uttalat sig i positiva ordalag om Engdahl. Passa gärna på att att läsa vidare om Engdahl och hans idéer, oavsett om ni håller med eller inte. Längst ned finns några länkar som kan vara intressanta.
En av Per Engdahls många böcker.
En av Per Engdahls många böcker.Nedan följer ett stycke från kapitlet Detta försvara vi ur Engdahls bok Klockan närmar sig tolv, från 1941.
"(...) Den svenska försvarsviljan är ingen nyhet. Den har funnits där genom årtionden och århundraden, och den har varit djupt rotad i de breda lagrens bondeärvda markinstinkter. Denna försvarsvilja har aldrig varit i ordets egentliga mening politisk. Den har hängt samman med det innersta i varje nations väsen, med den oförklariga men ofrånkomliga känslan av ödesgemenskap, inte bara mellan alla dem, som av samma stam fötts och vuxit upp inom ett rikes gränser, utan också med allt det andra, som skapar ett folk, med landskapet, kulturen, minnena och de diktvordna drömmarna.
När vi tänka på Sverige, då tänka vi på far och mor, på farfar och farmor, på alla de gamla, som gått före oss, och som vi då och då liksom se igen i deras kvarlämnade föremål kostbara eller enkla men alltid oändligt vackra i sina minnesmättade former. Till en början vill man kanske inte bry sig om det, som är gammalt och fornt, och släktförhållanden, framför allt i det förgågna, bli en invecklad vetenskap, som man inte belastar sin hjärna med. Nutidsmänniskan har så mycket annat, som distraherar henne. Ändå komma vi aldrig ifrån dem, de många gamla. De bo inom oss. De har vandrat dit med kromosomerna. Och när vi stöta på minnesmärkena efter dem, när vi stå inför nötta hällar på lantliga kyrkogårdar eller gå omkring i marker, där de en gång utfört sin gärning, då är det något, som vaknar i vårt inre. Då uppleva vi episoder, som sedan med sällsynt styrka etsa sig fast i vårt medvetna. Och inför ovissa situationer, när vi äro tveksamma på oss själva, går tanken gärna tillbaka till fäderna. Ha kanske de nyckeln till problemens lösning. Ligga gåtorna förborgadei det blod, som vi ärvde från dem?
När vi tänka på Sverige, då tänka vi på slätterna och skären, på sjöarna och bergen. Då tänker vi på skogarna och älvarna, på de hjortrongula myrarna och de disblå snöfjällen. Allt det svenska är ett med den svenska naturen. Valljäntornas visor i mörka barrskogar, låtarnas glättiga melodier i dansande lördagskvällar, de röda stugorna med Moraklockan i hörnet och bibeln på bordet, smälthyttorna och stångjärnshamrarna, sågverken och massafabrikerna, och sist men inte minst alla de vita kyrkorna med tornspiror och klockstaplar, med bygdens djupaste tankar, snidade eller målade, vävda eller broderade i kyrkans heliga föremål.
När vi tänka på Sverige, tänka vi på dess skatt av dikt och konst, av andlig skaparvilja och ärlig bildningstörst. Då skymta vi den långa raden av andens stormän, av skalder och hävdatecknare, av forskare och lärde, som lagt grunden och byggt vidare på vår kultur. Då skymta vi myllret av gestalter, bilder och episoder, som blivit ett med vårt svenska väsen. Vi se Fritjof, vikingen, med svällande segel styra ut över havet. Vi se Geijers odalbonde trögt och tungt vandra fram över åkerfälten. Vi höra de kärva replikerna hos soldater av alla grader hos Fänrik Stål. Vi se det stolta, det skakande, det liv och död uppfordrande i vårt kynne brusa fram som en storm över havet i Strindbergs dramer, dessa styrkedrycker ur svenskhetens djupaste källådror. Vi höra spelmännen gnida fiolerna i dur och moll i Frödings värmländska hagmarker, medan skratten pärla på lustiga herrgårdsgillen i Gösta Berlings sagovärld. Vi se jordbundna dalkarlar bli poetiska hos Karlfeldt och enkla vardagsmänniskor bli hjältar hos Heidenstams karoliner. Allt detta är Sverige.
När vi tänka på Sverige, då tänka vi på den fria samhällsutvecklingen, som sedan hedenhös varit vår. Vi tänka på likheten inför lagen, på varje medborgares möjlighet att göra en personlig insats i offentliga värv. 1600-talets sockenprotokoll berätta oss, att när männen ute på Europas slagfält kämpade för Sveriges storhet, styrde kvinnorna därhemma i socknen som fullmyndiga medborgare. Starka och maktmedvetna konungar stöddes i sin gärning av bönder och hantverkare, vilka fritt och självständigt styrde i sina bygder. Troheten mot konungen eller riksföreståndaren blev hos oss aldrig en hämsko på friheten. Ej heller bestämde den politiska åsikten eller gunstlingskapet hos de mäktiga, vad som var rätt. Rätt stod skrivet i svensk lag, och svensk lag följdes också av konungar och makthavare.
När vi tänka på Sverige, då tänka vi på framtiden. Vi har den mitt ibland oss i våra egna barn. I deras fantasivärldkunna vi gjuta in något av det bästa i vår egen längtan, något av det, som vi ville men inte förmådde. När vi ha sett ut över Sverige, dess natur och dess odling, dess minnen och dess traditioner, då skola vi kunna se dem i ögonen, medvetna om att vi skola kunna ge dem ett förkovrat arv att föra vidare, när vi själva lämna av. Sverige är en stor marschkolonn, på väg mot framtiden. Det gäller för oss att inte ta miste på färdriktningen, att inte åt nästa generation överlämna att leta sig tillbaka till den svenska väg som vi till äventyrs kommit bort ifrån.
Allt detta är svensk nationalism. Detta försvara vi. Detta offra vi allt för. (...)"
Länkar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar