måndag 12 april 2010

Redogörelse kring min dom

Den 10 september 2009 dömdes jag av Kalmar tingsrätt till 2 500 kronor i böter för olaga intrång på två högstadieskolor i Vimmerby. Jag valde att överklaga till Göta hovrätt då jag ansåg domen vara ytterst tvivelaktig. Min överklagan antogs och nya förhandlingar inleddes. Den 17 mars 2010 fastställde hovrätten dock tingsrättens dom mot mig, något som innebar att jag blev dömd för första gången i mitt liv. Nedan tänkte jag redogöra för händelsen, rättsförhandlingarna och det mediala efterspelet i korta drag.

Händelsen
Händelsen som ledde till min dom utspelade sig den 25 februari år 2008. Innan denna händelse så hade de aktuella skolorna, Vimarskolan och Astrid Lindgrens skola, erhållit ansökningar från oss där vi bad om att få komma till skolorna för att informera eleverna om nationaldemokraternas politik. Dessa ansökningar avslogs dock på, vad vi anser, felaktiga grunder då de hänvisade till att vi skulle störa den allmänna ordningen. Med anledning av detta så beslutade jag och min partikamrat oss för att besöka de båda skolorna då vi samtidigt hade haft andra ärenden i Vimmerby.

Vår avsikt med besöken var att prata med rektorerna för att få klarhet i deras agerande. Med oss hade vi informationsblad från Nationaldemokratisk ungdom, blad som vi dels skulle visa upp för rektorerna och dels ge till intresserade elever som vi stötte på vid skolorna.

Den första skolan som vi besökte var Vimarskolan. Vi gick in i skolan, via en av skolans entréer, och stötte genast på elever. Vi gav dem varsitt flygblad och fortsatte sökandet efter skolans rektor. Nästan direkt så uppmärksammar en lärare vad som sker och kommer genast fram och undrar vad vi har för oss. Jag förklarar vilka vi är och vad vårt ärende är. Under tiden fortsätter min kamrat att dela ut flygblad.

Rektorn anländer relativt omgående och verkar vara smått upprörd. Vi inleder en diskussion som varar i högst tio minuter. Samtidigt så börjar många elever samlas runt oss då de har fått reda på vilka vi är. Flera av dem ber om flygblad varpå vi ger dem varsina blad. Rektorn blir irriterad och försöker stoppa det hela, men lyckas inte då elever sträcker fram sina händer från olika håll för att få ett flygblad. Rektorn uppmanar oss att lämna skolan, men jag vill gärna reda ut vissa saker och rektorn ber oss aldrig att följa med till dennes arbetsrum.

Rektorn hotar med att ringa polisen så jag bestämmer att vi skall lämna skolan. Under vårt besök skedde inga som helst otrevligheter från varken vår eller elevernas sida. När vi har kommit ut från skolan så tar vi oss till nästa högstadieskola som heter Astrid Lindgrens skola.

Vi gick in i skolan genom en av entréerna och vi var lite osäkra på vilken våning rektorsexpeditionen låg på. Senare visade det sig dock att vi hade gått en våning för mycket. Hur som helst så började vi dela lite blad i några elevskåp och till några elever som passerade. Omgående kom det flera lärare som undrade vad vi höll på med. Jag svarade att vi delade ut flygblad men att vi ville tala med skolans rektor. En diskussion uppstod mellan mig och en av lärarna, en diskussion som varade i drygt tio minuter. Under tiden som vi diskuterar så förflyttar vi oss ned till den andra våningen, den våning som expeditionen finns representerad på.

Jag pratar vidare med lärarna, medan min kamrat lugnt delar ut ytterligare några flygblad. Rektorn anländer till platsen och hon verkar inte alls upprörd. Hon ber oss vänligt att följa med till hennes arbetsrum, vilket vi också gör. På hennes arbetsrum pratar vi igenom lite olika saker i lugn och ro. Därefter lämnar vi skolan utan att dela några mer flygblad.

Ett överraskande besked – våra besök har anmälts
Några månader efter de båda händelserna får jag ett överraskande besked. De båda skolorna har anmält mig för våra besök. Den 6 oktober år 2008 kallas jag till det lokala poliskontoret för förhör och får då reda på att jag är skäligen misstänkt för olaga intrång. Jag lämnar min version av vad som hände och förnekar självklart att jag skulle ha begått något brott. Jag frågar polismannen vad han tror om det hela och han menar på att det är ett sådant litet och oallvarligt brott att det förmodligen kommer att läggas ned.

Förhandlingar i Tingsrätten
Tiden går och jag börjar mer eller mindre tro att fallet kommer att bli avskrivet. Rätt som det är så får jag dock reda på att fallet kommer att gå till åtal i Tingsrätten den 10 september år 2009. Till förhandlingen begär jag en offentlig försvarare, men Tingsrätten bedömer att jag inte är i behov av någon försvarare då mitt eventuella straff skulle komma att bli så pass lågt.

Jag förbereder mig inför förhandlingen genom att läsa på vittnenas uppgifter och skriver ned en rad anteckningar. Det känns bra och mitt självförtroende är på topp. Jag anländer till Tingsrätten relativt tidigt för att komma in i miljön och sitta och läsa förhören i lugn och ro. En efter en trillar de tre vittnena in och de är trevliga och kommer fram för att hälsa och byta några ord.

Förhandlingen börjar och jag lämnar min version av det hela. Vittnena kallas in, en efter en, och jag tycker att jag grillar dem ordentligt. Vimmerby tidning skrev till och med att den tilltalade var mycket talför och hade en massa frågor till rektorer och lärare. Samtliga vittnen uppger att vi hela tiden har varit lugna och trevliga. Vimarskolans rektor verkar uppenbarligen ha för avsikt att se till att jag skall bli dömd genom att spä på lite i sin historia. Detta bemöts av mig och senare skulle det visa sig vem som har varit drivande bakom anmälan mot mig, de andra uppger i princip samma version som jag själv, med vissa undantag. Jag tyckte i alla fall att det hade gått bra för mig, trots att jag fick för min tala på egen hand. Det blev därför en mindre chock när jag fick reda på att jag hade fällt för olaga intrång med tillhörande vite på 2 500 kronor.

I väntan på att domen skulle förkunnas så småpratade jag lite med tingsrättsvakten och journalisten från Vimmerby tidning. De båda menade på att det var märkligt att de över huvud taget tar upp ett sådant här struntfall, när det finns så mycket annat att ta upp. Jag kunde inte annat än instämma. Advokaten som jag hade haft lite kontakt med innan förhandlingen menade också att jag borde frikännas.

Överklagan till Göta Hovrätt
Jag kände att domen mot mig var orättvis och jag tänkte inte ge upp. Jag bestämde mig för att överklaga och jag skrev överklagan på egen hand, något jag fick beröm för av min advokat. Det blev en spänd väntan, skulle de anta min överklagan eller skulle de slänga den i papperskorgen?

Slutligen, den 26 november år 2009, så har Göta Hovrätt tagit beslutet att de skall ta upp min överklagan. I brevet så står det även en märklig sak, nämligen att alla vittnesförhör måste tas om då inspelningen från Tingsrätten tydligen saknar ljud.

Förhandling i Göta Hovrätt
Den 3 mars år 2010 bär det av till Kalmar med min advokat för hovrättsförhandlingar. Under förhandlingarna kommer enbart två av vittnena att närvara fysiskt, Astri Lindgrens skolas rektor kommer att avge sitt vittnesförhör över telefon.

I princip samma händelseförlopp utspelar sig här som i Tingsrätten. När vittnesförhöret med Astrid Lindgrens skolas rektor äger rum så framkommer det att hon inte alls har varit drivande i anmälan och hon ger en väldigt bra berättelse av händelseförloppet, en berättelse som verkligen gagnar mig och min version.

I pausen samtalar jag och min advokat om vad de olika vittnena har sagt och min advokat är övertygad om att jag borde frikännas för besöket på Astrid Lindgrens skola.

När domen kommer, den 17 mars år 2010, så säger den att Hovrätten har fastslagit Tingsrättens dom. Jag döms alltså för olaga intrång på båda skolorna och får ett bötesstraff på 2 500 kronor. Det hela är absurt.

Tingsrättens respektive Hovrättens dom

Det mediala efterspelet
Efter att min dom har fallit så drar de etablerade medierna igång en mindre hetskampanj. Flera tidningar, Sveriges radio och TV4s lokalnyheter tar upp domen som att det vore något riktigt allvarligt. TV4 går längst och basunerar ut i vilket samhälle jag bor i samt att jag skulle tillhöra den påhittade gruppen Nationalsocialistisk ungdom. Denna grupp existerar över huvud taget inte, utan det är en medveten provokation från TV4as sida.

Nästa morgon ringer jag upp TV4 och undrar vad de håller på med. Redaktören blir uppenbarligen tagen på sängen och vet inte riktigt vad han ska säga utan drar till med att det skulle ha stått i Hovrättens dom. Detta är lögn och jag kräver att de inför en rättelse, något de också gör till slut.

Min syn på det hela
Efter att jag och en partikamrat besökt de båda skolorna så skulle samhället visa sitt rätta ansikte. Vi hade absolut ingen avsikt att begå något brott och vi var inte otrevliga på något sätt, men ändå så skulle det väcka det moderna samhällets vidriga hydror som skulle statuera politiska exempel.

Detta är bara ett bevis på den bristande demokratin i vårt samhälle och att etablissemanget räds den nationella oppositionen. Eleverna stängs in i skolorna för att sedan indoktrineras med etablissemangets förvirrade värdegrund.

Självklart så vill de ha monopol på formandet av de unga medborgarna, de vill få dem att tro att dagens samhälle är det naturliga och att det inte finns något alternativ. Det är därför de blir desperata när nationalister erbjuder ungdomarna ett alternativ till detta ruttna samhälle som trasar sönder människor på löpande band.

Beträffande domen så anser jag att jag döms enbart på grund av att jag står upp för sanning och rättvisa. Etablissemanget tycker som bekant att sanning och rättvisa är obekvämt och den som sprider för mycket av detta ska brännmärkas. Jag anser mig dock ha den moraliska rätten på min sida och kampen för vårt folk och land går vidare.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns ingen text bortsett från rubriken!

Mvh Markus Gestrup

Anonym sa...

Inte klokt vad "de" är rädda för avvikande åsikter, rättsstaten och demokratin Sverige är snart bortom räddning.

Läskigt att tänka på att man ska föda sina barn in i detta samhälle och sätta dem i denna inskränkta skolmiljö.
//Malin

Rasmus Gårdebrink sa...

Till Anonym (Markus Gestrup)

Nu skall det finnas en text :)

Rasmus Gårdebrink sa...

Till Anonym (Malin)

Vi behöver absolut inte leva i just dagens destruktiva samhälle, det finns alternativ. Dock så indoktrinerar man i dag skolans elever med en förvirrad värdegrund. En värdegrund som går ut på att lära svenska elever att vara toleranta, acceptera mångkulturen och försvara den.

Eleverna skall luras att tro att dagens samhälle är det enda alternativet, det normala och det framtida samhället som vi måste försvara till varje pris, speciellt mot de onda nationalisterna.

Samhället sjunker allt djupare ned i avgrunden och skall vi ändra på detta så måste vi hjälpas åt och kämpa tillsammans. Vi måste våga säga ifrån, inte minst för våra barn, barnbarn och kommande generationer svenskars skull.

Anonym sa...

Stå på dig Rasmus!

Mvh Per

Rasmus Gårdebrink sa...

Till Anonym (Per)

Självklart! :)